Det är kallt här! Men vädret har ändå varit fint de här första dagarna. I helgen var jag på körläger och så har jag börjat en kurs och skrivit kontrakt på en lägenhet och sökt jobb...ingen vila här inte med andra ord.
Hur som helst, jag börjar så smått vänja mig vid att prata svenska igen, och inse att jag är hemma.
måndag 6 april 2009
måndag 30 mars 2009
Dags att dra åt nordost.
Imorgon bär det av hem till Sverige igen, jag hoppas att våren har börjat infinna sig. De senaste rapporterna jag fått har inte gett det intrycket. Så om någon känner för att tipsa Aftonbladet om en bra löpsedel så kan jag rekommendera “Jens Strömbergs temperaturchock”, jag kan sträcka mig till “temperaturnakenchock” också om de skulle tycka att den första inte är tillräckligt slagkraftig.
Sammanfattningsvis: En fantastisk resa med mängder av intryck och nya bekantskaper! Argentina har det mesta, och jag har bara upplevt en bråkdel, känns det som. Jag tänker definitivt återvända, även om jag just nu tycker det ska bli väldigt skönt att komma hem. Buenos Aires i all ära, men munktorparen/västeråsaren/göteborgaren i mig är ju van vid aningen mindre städer/byar. Mumi har varit snäll som låtit mig bo i hennes och Lautaros hus. De har tagit mycket väl hand om mig :-) Perfekt att ha ett så fint hus (och i princip en egen liten lägenhet) att bo i när man besöker Buenos Aires. Abrazos y besos Mumi y Lauti!
Saker att göra på miljöområdet finns det gott om, så förhoppningsvis kan jag bygga vidare på det jag snappat upp och på sikt få igång lite projekt och andra samarbeten. Det vore ju inte fel att i framtiden slippa vintern någon månad per år för lite jobb/sol/tango på södra halvklotet.
Fotbollsmatchen var mycket bra, även om skillnaden mellan lagen var rejäl. Argentina vann mycket övertygande med 4-0 och blir som vanligt att räkna med i VM i Sydafrika nästa år. Lio Messi var kort sagt grym, och spelade för övrigt i tröja nummer 10, vilket kändes symboliskt. Tidigare innehavaren, “el Diez”, alltså Maradona, gjorde sin första tävlingsmatch som förbundskapten. Han var överlägset mest populär hos fotograferna och under uppvärmningen var det fler fotografer än spelare på planen.
Annars har de sista dagarna varit lugna. En födelsedagsfest för Ramiro i lördags, betraktande av demonstrationerna på 33-årsdagen för militärkuppen i förra veckan, samt musikfestival till minne av offren för densamma. Festivalen hölls inne på området för vad som tidigare var fängelse för människor bortförda av militärregimen. Idag tjänar det som ett center för mänskliga rättigheter.
Så det är inte bara fina minnen och glädjen av nya bekantskaper jag tar med mig från Argentina den här gången. Efterspelet till de mörka åren i slutet av 1970-talet pågår ännu, i synnerhet i form av juridiska processer (och kampen för att få till stånd fler av dessa) för att utreda vad som hände med alla som försvann, och ställa de ansvariga inför rätta. Nunca olvidamos (vi glömmer aldrig), som argentinarna säger.
Slutligen: Cowboyspanskan sitter som gjuten, Quilmes har druckits och Bife de Chorizo har ätits. Nu ska det bli gott med köttbullar och potatismos, en öl på Tunnan och gammal go Götebosska! Runt klockan 08:00 i morgon börjar jag resan mot Göteborg, är framme runt 22:30 på onsdag.
Hasta luego!
Sammanfattningsvis: En fantastisk resa med mängder av intryck och nya bekantskaper! Argentina har det mesta, och jag har bara upplevt en bråkdel, känns det som. Jag tänker definitivt återvända, även om jag just nu tycker det ska bli väldigt skönt att komma hem. Buenos Aires i all ära, men munktorparen/västeråsaren/göteborgaren i mig är ju van vid aningen mindre städer/byar. Mumi har varit snäll som låtit mig bo i hennes och Lautaros hus. De har tagit mycket väl hand om mig :-) Perfekt att ha ett så fint hus (och i princip en egen liten lägenhet) att bo i när man besöker Buenos Aires. Abrazos y besos Mumi y Lauti!
Saker att göra på miljöområdet finns det gott om, så förhoppningsvis kan jag bygga vidare på det jag snappat upp och på sikt få igång lite projekt och andra samarbeten. Det vore ju inte fel att i framtiden slippa vintern någon månad per år för lite jobb/sol/tango på södra halvklotet.
Fotbollsmatchen var mycket bra, även om skillnaden mellan lagen var rejäl. Argentina vann mycket övertygande med 4-0 och blir som vanligt att räkna med i VM i Sydafrika nästa år. Lio Messi var kort sagt grym, och spelade för övrigt i tröja nummer 10, vilket kändes symboliskt. Tidigare innehavaren, “el Diez”, alltså Maradona, gjorde sin första tävlingsmatch som förbundskapten. Han var överlägset mest populär hos fotograferna och under uppvärmningen var det fler fotografer än spelare på planen.
Annars har de sista dagarna varit lugna. En födelsedagsfest för Ramiro i lördags, betraktande av demonstrationerna på 33-årsdagen för militärkuppen i förra veckan, samt musikfestival till minne av offren för densamma. Festivalen hölls inne på området för vad som tidigare var fängelse för människor bortförda av militärregimen. Idag tjänar det som ett center för mänskliga rättigheter.
Så det är inte bara fina minnen och glädjen av nya bekantskaper jag tar med mig från Argentina den här gången. Efterspelet till de mörka åren i slutet av 1970-talet pågår ännu, i synnerhet i form av juridiska processer (och kampen för att få till stånd fler av dessa) för att utreda vad som hände med alla som försvann, och ställa de ansvariga inför rätta. Nunca olvidamos (vi glömmer aldrig), som argentinarna säger.
Slutligen: Cowboyspanskan sitter som gjuten, Quilmes har druckits och Bife de Chorizo har ätits. Nu ska det bli gott med köttbullar och potatismos, en öl på Tunnan och gammal go Götebosska! Runt klockan 08:00 i morgon börjar jag resan mot Göteborg, är framme runt 22:30 på onsdag.
Hasta luego!
onsdag 25 mars 2009
Idag har jag köat...
..men inte förgäves, en biljett till lördagens vm-kval mellan Argentina och Venezuela är inhandlad! Sex och en halv timme stod jag nere i centrum och tjugo minuter innan de skulle stänga kassorna nådde jag fram. Ska bli kul att se Messi med flera förmodligen spela skjortan av Hugo Chavez gossar (som ligger långt ner i den sydamerikanska tabellen).
lördag 21 mars 2009
Åter i Buenos Aires
Så var då min lilla resa till norra Argentina över, och jag är tillbaka i BsAs. Efter att ha rest 26 timmar i en läckande buss innehållande små och snabba kackerlackor så anlände jag till Jujuy. Resan inkluderade ett två timmars motorstopp och ett tre timmars stopp på grund av en vägblockad. Företaget Almirante Brown får noll av fem möjliga bussäten av mig. Blockaden kunde de ju inte göra något åt, men bussen hade sett sina bästa dagar någon gång under 70-talet gissar jag.
I Jujuy tog jag mig raskt vidare upp i bergen till byn Purmamarca, slog upp mitt tält på en camping/grusplan. Omgivningen var fantastiskt vacker med de “sju färgernas berg” som mest karaktäristiskt. Här är jag på en kulle i Purmamarca:
Nästa morgon begav jag mig tillsammans med chaufför, ett argentinskt medelålders par och en italienska som jobbade i La Paz till Salinas Grandes, en uttorkad saltvattensjö belägen nära Purmamarca. Mycket vackert det också. Jag stannade en natt till i byn, mest för att jag inte orkade ta ner tältet. Här är jag i Salinas Grandes:
Den 14/3 anlände jag till byn Tilcara och sökte genast upp en camping, där jag sedermera var enda gästen. Därefter begav jag mig till fots till Pakara, en gammal bosättning från förkolonial tid, alltså då regionen löd under Inka-imperiet, från en härskare till en annan alltså. Sen tog jag mig tillbaka till campingen och kom att tänka på att Mumi gett mig kontaktuppgifter till en kompis till henne, Maria, som skulle bo i ett hus i Tilcara. Eftersom jag inte hade täckning på mobilen var det att bege sig till en gammal hederlig telefonkiosk. Numret funkade inte hursomhelst, men kioskinnehavaren visste ungefär var hon bodde. Småstadsfördelar kan man säga. Eftersom jag inte hade något bättre för mig så begav jag mig ut och letade, och en liten bit utanför stan hittade jag så Marias fina hus där hon bor med man, två söner (sex och fyra år, påminde om mig och Johan i den åldern tyckte jag), fyra stora hundar (som skrämde mig rejält när jag första gången kom in på gården...), två katter samt höns (andra uppsättningen, då den första togs om hand av hundarna..). Efter en kopp yerba mate blev jag inbjuden att bo hos dem under min vistelse i bergen. Jag tackade ja snabbare än fort och gick tillbaka till campingen, plockade ner tältet, begav mig återigen till huset, gjorde mig hemmastadd, diskuterade Argentinas snåriga historia med familjens farfar som hälsar på en gång i veckan, lekte med barnen och somnade på en 1,20-säng, som alltså ersatte det millimetertunna 0,4-liggunderlag jag egentligen skulle sova på.
Var blev det av Argentinas järnväg kan man undra, eftersom bussar är det dominerande kollektivtransportmedlet för långa distanser? Ja det kan man fundera på, men under 90-talet avvecklades mycket av järnvägen av den president som argentinarna ofta kallar den onämnbare, och av vidskeplighet nämner jag inte hans namn på den här bloggen...Mycket av de slipers som låg under rälsen säljs idag svart i vissa butiker och tjänar som tjusiga inredningsdetaljer och balkar i argentinska hus. Träet är för övrigt det enda som inte flyter i vatten, och spanjorerna kallade det för “yxförstöraren” eller något liknande.
Purmamarca och Tilcara som byar är ganska lika. De är relativt välmående eftersom de tar emot stora mängder turister som vill ta del av “Quebradas de Humahuaca”, som är upptaget på FN:s världsarvslista. Centrum i byarna är ganska kommersialiserade, och ständigt hör man en väbekant panflöjtscover, alltså det som ibland hörs på svenska stadsfestivaler.
Den 15/3 åkte jag till Humahuaca och gav mig ut på en rejäl promenad. 9 km utanför denna by ligger Coctaca, där målet var en relativt ny arkeologisk utgrävning som Maria tipsade om. Men egentligen var det promenaden som var grejen, helt själv uppe i de argentinska Anderna så var det en fin och märklig känsla av att vara mitt ute i ingenstans, omgiven av berg och kaktusar. Den sista biten in till byn gjorde jag sällskap med två argentinare som hyrt cyklar för att ta sig till Coctaca. En bra ide tyckte mina fötter, jag lovade dem att nästa gång kanske jag också hyr cykel. Argentinarna var trevliga, och när jag hade tagit med mig vatten att dricka hade de bara en termos med rödvin att svalka sig med i det intensiva solskenet. Vad ska man säga..
Den 16/3 åkte jag buss till Iruya, en liten by belägen i en avlägsen dalgång. Vägen dit var otroligt spektakulär, serpentin de luxe, inklusive vattenpassager utan bro. Väldigt fint. Och lite spännande. Här är en bild från en utsiktsplats i Iruya:
Detta följdes av två lugna dagar innan jag tog bussen tillbaka till Buenos Aires. Jujuy rekommenderas varmt. Vackert, billigt och väldigt annorlunda i jämförelse med till exempel Sverige. “Nånting annat”, för att citera en berömd professor..
I Jujuy tog jag mig raskt vidare upp i bergen till byn Purmamarca, slog upp mitt tält på en camping/grusplan. Omgivningen var fantastiskt vacker med de “sju färgernas berg” som mest karaktäristiskt. Här är jag på en kulle i Purmamarca:
Nästa morgon begav jag mig tillsammans med chaufför, ett argentinskt medelålders par och en italienska som jobbade i La Paz till Salinas Grandes, en uttorkad saltvattensjö belägen nära Purmamarca. Mycket vackert det också. Jag stannade en natt till i byn, mest för att jag inte orkade ta ner tältet. Här är jag i Salinas Grandes:
Den 14/3 anlände jag till byn Tilcara och sökte genast upp en camping, där jag sedermera var enda gästen. Därefter begav jag mig till fots till Pakara, en gammal bosättning från förkolonial tid, alltså då regionen löd under Inka-imperiet, från en härskare till en annan alltså. Sen tog jag mig tillbaka till campingen och kom att tänka på att Mumi gett mig kontaktuppgifter till en kompis till henne, Maria, som skulle bo i ett hus i Tilcara. Eftersom jag inte hade täckning på mobilen var det att bege sig till en gammal hederlig telefonkiosk. Numret funkade inte hursomhelst, men kioskinnehavaren visste ungefär var hon bodde. Småstadsfördelar kan man säga. Eftersom jag inte hade något bättre för mig så begav jag mig ut och letade, och en liten bit utanför stan hittade jag så Marias fina hus där hon bor med man, två söner (sex och fyra år, påminde om mig och Johan i den åldern tyckte jag), fyra stora hundar (som skrämde mig rejält när jag första gången kom in på gården...), två katter samt höns (andra uppsättningen, då den första togs om hand av hundarna..). Efter en kopp yerba mate blev jag inbjuden att bo hos dem under min vistelse i bergen. Jag tackade ja snabbare än fort och gick tillbaka till campingen, plockade ner tältet, begav mig återigen till huset, gjorde mig hemmastadd, diskuterade Argentinas snåriga historia med familjens farfar som hälsar på en gång i veckan, lekte med barnen och somnade på en 1,20-säng, som alltså ersatte det millimetertunna 0,4-liggunderlag jag egentligen skulle sova på.
Var blev det av Argentinas järnväg kan man undra, eftersom bussar är det dominerande kollektivtransportmedlet för långa distanser? Ja det kan man fundera på, men under 90-talet avvecklades mycket av järnvägen av den president som argentinarna ofta kallar den onämnbare, och av vidskeplighet nämner jag inte hans namn på den här bloggen...Mycket av de slipers som låg under rälsen säljs idag svart i vissa butiker och tjänar som tjusiga inredningsdetaljer och balkar i argentinska hus. Träet är för övrigt det enda som inte flyter i vatten, och spanjorerna kallade det för “yxförstöraren” eller något liknande.
Purmamarca och Tilcara som byar är ganska lika. De är relativt välmående eftersom de tar emot stora mängder turister som vill ta del av “Quebradas de Humahuaca”, som är upptaget på FN:s världsarvslista. Centrum i byarna är ganska kommersialiserade, och ständigt hör man en väbekant panflöjtscover, alltså det som ibland hörs på svenska stadsfestivaler.
Den 15/3 åkte jag till Humahuaca och gav mig ut på en rejäl promenad. 9 km utanför denna by ligger Coctaca, där målet var en relativt ny arkeologisk utgrävning som Maria tipsade om. Men egentligen var det promenaden som var grejen, helt själv uppe i de argentinska Anderna så var det en fin och märklig känsla av att vara mitt ute i ingenstans, omgiven av berg och kaktusar. Den sista biten in till byn gjorde jag sällskap med två argentinare som hyrt cyklar för att ta sig till Coctaca. En bra ide tyckte mina fötter, jag lovade dem att nästa gång kanske jag också hyr cykel. Argentinarna var trevliga, och när jag hade tagit med mig vatten att dricka hade de bara en termos med rödvin att svalka sig med i det intensiva solskenet. Vad ska man säga..
Den 16/3 åkte jag buss till Iruya, en liten by belägen i en avlägsen dalgång. Vägen dit var otroligt spektakulär, serpentin de luxe, inklusive vattenpassager utan bro. Väldigt fint. Och lite spännande. Här är en bild från en utsiktsplats i Iruya:
Detta följdes av två lugna dagar innan jag tog bussen tillbaka till Buenos Aires. Jujuy rekommenderas varmt. Vackert, billigt och väldigt annorlunda i jämförelse med till exempel Sverige. “Nånting annat”, för att citera en berömd professor..
torsdag 5 mars 2009
Nattsudd?
Klockan är 01:20 här, och det kan ju tyckas sent för en del. Dock inte här i Argentina där man kan se gamla par sitta på uteserveringarna och äta grillat till en bra bit efter tre och ibland fyra på morgonen...Så det är alltså fortfarande bara seneftermiddag, egentligen.
I förrgår lagade jag "indiskt", att hitta ingredienserna till detta blev något av en utmaning. De flesta "supermercados" här är nämligen ganska enformigt utformade, kan dock tänka mig att till exempel italienare alltid hittar vad de behöver. Det finns en gång med enbart pasta, sju åtta olika märken av varje sort, en gång med kex och kakor, oändligt många märken av varje sort, en gång med mjölkprodukter och en gång med vin. Thats it. Nästan, det finns grönsaksdisk och köttdisk också, men ska man ha tag i till exempel fresh coriander så får man bege sig till stans kinesiska stadsdel, även Buenos Aires har en Chinatown. Ja, eller det är kanske mer en Chinastreet, eller Chinablock...ja när jag tänker efter så var det nog bara en person i en butik som påminde lite om nån som kanske var släkt på långt håll med nån från Asien...men det kändes i alla fall som jag helt plötsligt befann mig i Asien. Jag åt lite nudlar där, och blev påmind om att kineser som äter med pinnar inte är rädda för att sörpla och vara allmänt ljudliga under dinerandet. Eller jag kanske egentligen ska uttrycka mig matematiskt, det är ju trots allt ganska dumt att dra en miljard människor över samma kam: I Buenos Aires finns det åtminstone en person med kinesiskt utseende som vid åtminstone ett tillfälle sörplade i en nivå som åtminstone Jens vid det tillfället uppfattade som hög och obehaglig.
I söndags testade jag stans nattklubbsliv med ett besök på Bahrein, en klubb med inriktning på elektronisk musik för trendig ungdom. Socialstyrelsen hade inte varit där och kontrollerat ljudnivån. Däremot fanns där rikligt med anabola-killar som rörde sig så där klassiskt buffligt som bara anabola-killar kan göra. Nåväl, det var trots allt ganska kul där.
Idag köpte jag bussbiljett för att på onsdag bege mig till Jujuy som jag tidigare nämnt. Det kommer bli riktigt bra tror jag. Regionen innehåller mycket kvarlämningar från Inca-riket, en ravin som finns på världsarvslistan och en plats där bergen har sju färger. Jag känner för lite berg nu helt enkelt, staden börjar bli väl bullrig. Det blir lite höghöjdsträning också på köpet då en del platser ligger på 4000m höjd. Jag tänkte vara där mellan en och två veckor beroende på väder och humör.
Ett ord om argentinsk TV: Med undantag för ikväll då de visade Goodbye Lenin som ju är en fantastisk film så är argentinsk TV helt galet dålig. Programmen följer till exempel temat "fem personer pratar om en intervju mellan två personer som alltid är en tjock farbror och en lyxförpackad blondin". Sen är det ett tiosekunders nyhetsinslag om en mindre naturkatastrof eller kris, för att följas av fem minuter av rapportering från fröken Bikini i Mar Del Plata (semesterstad vid havet). Men det kanske är bra att det är dålig TV, det är ju inte för att sitta framför dumburken som jag är här.
Annars är det "som vanligt" här, hunden skäller, den ena katten är passionerat förälskad i mina skor och jag hankar mig fram med cowboyspanskan. Hasta luego!
I förrgår lagade jag "indiskt", att hitta ingredienserna till detta blev något av en utmaning. De flesta "supermercados" här är nämligen ganska enformigt utformade, kan dock tänka mig att till exempel italienare alltid hittar vad de behöver. Det finns en gång med enbart pasta, sju åtta olika märken av varje sort, en gång med kex och kakor, oändligt många märken av varje sort, en gång med mjölkprodukter och en gång med vin. Thats it. Nästan, det finns grönsaksdisk och köttdisk också, men ska man ha tag i till exempel fresh coriander så får man bege sig till stans kinesiska stadsdel, även Buenos Aires har en Chinatown. Ja, eller det är kanske mer en Chinastreet, eller Chinablock...ja när jag tänker efter så var det nog bara en person i en butik som påminde lite om nån som kanske var släkt på långt håll med nån från Asien...men det kändes i alla fall som jag helt plötsligt befann mig i Asien. Jag åt lite nudlar där, och blev påmind om att kineser som äter med pinnar inte är rädda för att sörpla och vara allmänt ljudliga under dinerandet. Eller jag kanske egentligen ska uttrycka mig matematiskt, det är ju trots allt ganska dumt att dra en miljard människor över samma kam: I Buenos Aires finns det åtminstone en person med kinesiskt utseende som vid åtminstone ett tillfälle sörplade i en nivå som åtminstone Jens vid det tillfället uppfattade som hög och obehaglig.
I söndags testade jag stans nattklubbsliv med ett besök på Bahrein, en klubb med inriktning på elektronisk musik för trendig ungdom. Socialstyrelsen hade inte varit där och kontrollerat ljudnivån. Däremot fanns där rikligt med anabola-killar som rörde sig så där klassiskt buffligt som bara anabola-killar kan göra. Nåväl, det var trots allt ganska kul där.
Idag köpte jag bussbiljett för att på onsdag bege mig till Jujuy som jag tidigare nämnt. Det kommer bli riktigt bra tror jag. Regionen innehåller mycket kvarlämningar från Inca-riket, en ravin som finns på världsarvslistan och en plats där bergen har sju färger. Jag känner för lite berg nu helt enkelt, staden börjar bli väl bullrig. Det blir lite höghöjdsträning också på köpet då en del platser ligger på 4000m höjd. Jag tänkte vara där mellan en och två veckor beroende på väder och humör.
Ett ord om argentinsk TV: Med undantag för ikväll då de visade Goodbye Lenin som ju är en fantastisk film så är argentinsk TV helt galet dålig. Programmen följer till exempel temat "fem personer pratar om en intervju mellan två personer som alltid är en tjock farbror och en lyxförpackad blondin". Sen är det ett tiosekunders nyhetsinslag om en mindre naturkatastrof eller kris, för att följas av fem minuter av rapportering från fröken Bikini i Mar Del Plata (semesterstad vid havet). Men det kanske är bra att det är dålig TV, det är ju inte för att sitta framför dumburken som jag är här.
Annars är det "som vanligt" här, hunden skäller, den ena katten är passionerat förälskad i mina skor och jag hankar mig fram med cowboyspanskan. Hasta luego!
lördag 28 februari 2009
Spanskakursen avklarad
Det är lördag kväll, temperaturen 27 grader och jag tänkte sammanfatta veckan som varit. En vecka som kanske främst präglats av den värsta träningsvärk jag haft på väldigt länge, något som förmodligen beror på att jag inte tränat på väldigt länge. I måndags var jag nämligen på ett ninjitsu-pass i en park här i stan. Ja, du läste rätt, Jens har provat på kampsport. Att jämföra med är ungefär som att Magnus Samuelsson skulle prova på konstsimning. Intressant var det minst sagt.
Ninjitsuträningen följdes av en välförtjänt öl, och helt oväntat spel på en fin gammal orgel som finns i en lokal tillhörande ett kooperativ som Ramiro, en kompis till Mumi, är med och driver. Dagen efter gick jag och två av hans vänner ut och spelade biljard.
...och igår avslutade jag alltså spanskakursen, en hel del har jag lärt mig. Nu är det möjligt att göra sig förstådd, men när argentinarna pratar med varandra har jag fortfarande svårt att hänga med, samt när de pratar med mig och glömmer av att prata långsamt. Skönt är att slippa åka två timmar tunnelbana varje dag. I fortsättningen ska jag jobba vidare med datorprogrammet, men jag har en väldigt bra grund att stå på.
Igår kväll hade Mumi bjudit in några bekanta med barn för pizza och umgänge. Det var trevligt, dessutom insåg jag att jag inte hade umgåtts i närheten av en grupp barn på väldigt länge, glass är till exempel fortfarande populärt. Jag kom att tänka på det här klippet. Sen blev jag en smula utskrattad av de vuxna när jag uttryckte ambitioner att försöka förstå Argentinas historia.
Tiden går hur som helst väldigt fort och jag har varit här drygt sex veckor nu. Resterande tid tänkte jag ägna åt turistande här i B.A för att insupa kultur, utflykt till Uruguays stränder för lite bad och en tripp till Argentinas nordligaste delstat Jujuy, för att beskåda gammalt Inca-territorium och ta del av lugnet som jag har för mig att bergstrakter ibland erbjuder.
Jag har mina små perioder av hemlängtan också. Kören, kvalitetskaffe, kompisar, familj och annat som till exempel smörgåstårta är det jag saknar mest. Har ju aldrig varit iväg så här länge själv, så det är intressant att se hur man reagerar efter ett tag.
Hur som helst ser jag fram emot den fortsatta tiden här. Y ahora, vamos a la comida, saludos!
Ninjitsuträningen följdes av en välförtjänt öl, och helt oväntat spel på en fin gammal orgel som finns i en lokal tillhörande ett kooperativ som Ramiro, en kompis till Mumi, är med och driver. Dagen efter gick jag och två av hans vänner ut och spelade biljard.
...och igår avslutade jag alltså spanskakursen, en hel del har jag lärt mig. Nu är det möjligt att göra sig förstådd, men när argentinarna pratar med varandra har jag fortfarande svårt att hänga med, samt när de pratar med mig och glömmer av att prata långsamt. Skönt är att slippa åka två timmar tunnelbana varje dag. I fortsättningen ska jag jobba vidare med datorprogrammet, men jag har en väldigt bra grund att stå på.
Igår kväll hade Mumi bjudit in några bekanta med barn för pizza och umgänge. Det var trevligt, dessutom insåg jag att jag inte hade umgåtts i närheten av en grupp barn på väldigt länge, glass är till exempel fortfarande populärt. Jag kom att tänka på det här klippet. Sen blev jag en smula utskrattad av de vuxna när jag uttryckte ambitioner att försöka förstå Argentinas historia.
Tiden går hur som helst väldigt fort och jag har varit här drygt sex veckor nu. Resterande tid tänkte jag ägna åt turistande här i B.A för att insupa kultur, utflykt till Uruguays stränder för lite bad och en tripp till Argentinas nordligaste delstat Jujuy, för att beskåda gammalt Inca-territorium och ta del av lugnet som jag har för mig att bergstrakter ibland erbjuder.
Jag har mina små perioder av hemlängtan också. Kören, kvalitetskaffe, kompisar, familj och annat som till exempel smörgåstårta är det jag saknar mest. Har ju aldrig varit iväg så här länge själv, så det är intressant att se hur man reagerar efter ett tag.
Hur som helst ser jag fram emot den fortsatta tiden här. Y ahora, vamos a la comida, saludos!
fredag 20 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)