Åter i Buenos Aires

Så var då min lilla resa till norra Argentina över, och jag är tillbaka i BsAs. Efter att ha rest 26 timmar i en läckande buss innehållande små och snabba kackerlackor så anlände jag till Jujuy. Resan inkluderade ett två timmars motorstopp och ett tre timmars stopp på grund av en vägblockad. Företaget Almirante Brown får noll av fem möjliga bussäten av mig. Blockaden kunde de ju inte göra något åt, men bussen hade sett sina bästa dagar någon gång under 70-talet gissar jag.
I Jujuy tog jag mig raskt vidare upp i bergen till byn Purmamarca, slog upp mitt tält på en camping/grusplan. Omgivningen var fantastiskt vacker med de “sju färgernas berg” som mest karaktäristiskt. Här är jag på en kulle i Purmamarca:

Nästa morgon begav jag mig tillsammans med chaufför, ett argentinskt medelålders par och en italienska som jobbade i La Paz till Salinas Grandes, en uttorkad saltvattensjö belägen nära Purmamarca. Mycket vackert det också. Jag stannade en natt till i byn, mest för att jag inte orkade ta ner tältet. Här är jag i Salinas Grandes:

Den 14/3 anlände jag till byn Tilcara och sökte genast upp en camping, där jag sedermera var enda gästen. Därefter begav jag mig till fots till Pakara, en gammal bosättning från förkolonial tid, alltså då regionen löd under Inka-imperiet, från en härskare till en annan alltså. Sen tog jag mig tillbaka till campingen och kom att tänka på att Mumi gett mig kontaktuppgifter till en kompis till henne, Maria, som skulle bo i ett hus i Tilcara. Eftersom jag inte hade täckning på mobilen var det att bege sig till en gammal hederlig telefonkiosk. Numret funkade inte hursomhelst, men kioskinnehavaren visste ungefär var hon bodde. Småstadsfördelar kan man säga. Eftersom jag inte hade något bättre för mig så begav jag mig ut och letade, och en liten bit utanför stan hittade jag så Marias fina hus där hon bor med man, två söner (sex och fyra år, påminde om mig och Johan i den åldern tyckte jag), fyra stora hundar (som skrämde mig rejält när jag första gången kom in på gården...), två katter samt höns (andra uppsättningen, då den första togs om hand av hundarna..). Efter en kopp yerba mate blev jag inbjuden att bo hos dem under min vistelse i bergen. Jag tackade ja snabbare än fort och gick tillbaka till campingen, plockade ner tältet, begav mig återigen till huset, gjorde mig hemmastadd, diskuterade Argentinas snåriga historia med familjens farfar som hälsar på en gång i veckan, lekte med barnen och somnade på en 1,20-säng, som alltså ersatte det millimetertunna 0,4-liggunderlag jag egentligen skulle sova på.

Var blev det av Argentinas järnväg kan man undra, eftersom bussar är det dominerande kollektivtransportmedlet för långa distanser? Ja det kan man fundera på, men under 90-talet avvecklades mycket av järnvägen av den president som argentinarna ofta kallar den onämnbare, och av vidskeplighet nämner jag inte hans namn på den här bloggen...Mycket av de slipers som låg under rälsen säljs idag svart i vissa butiker och tjänar som tjusiga inredningsdetaljer och balkar i argentinska hus. Träet är för övrigt det enda som inte flyter i vatten, och spanjorerna kallade det för “yxförstöraren” eller något liknande.

Purmamarca och Tilcara som byar är ganska lika. De är relativt välmående eftersom de tar emot stora mängder turister som vill ta del av “Quebradas de Humahuaca”, som är upptaget på FN:s världsarvslista. Centrum i byarna är ganska kommersialiserade, och ständigt hör man en väbekant panflöjtscover, alltså det som ibland hörs på svenska stadsfestivaler.

Den 15/3 åkte jag till Humahuaca och gav mig ut på en rejäl promenad. 9 km utanför denna by ligger Coctaca, där målet var en relativt ny arkeologisk utgrävning som Maria tipsade om. Men egentligen var det promenaden som var grejen, helt själv uppe i de argentinska Anderna så var det en fin och märklig känsla av att vara mitt ute i ingenstans, omgiven av berg och kaktusar. Den sista biten in till byn gjorde jag sällskap med två argentinare som hyrt cyklar för att ta sig till Coctaca. En bra ide tyckte mina fötter, jag lovade dem att nästa gång kanske jag också hyr cykel. Argentinarna var trevliga, och när jag hade tagit med mig vatten att dricka hade de bara en termos med rödvin att svalka sig med i det intensiva solskenet. Vad ska man säga..

Den 16/3 åkte jag buss till Iruya, en liten by belägen i en avlägsen dalgång. Vägen dit var otroligt spektakulär, serpentin de luxe, inklusive vattenpassager utan bro. Väldigt fint. Och lite spännande. Här är en bild från en utsiktsplats i Iruya:

Detta följdes av två lugna dagar innan jag tog bussen tillbaka till Buenos Aires. Jujuy rekommenderas varmt. Vackert, billigt och väldigt annorlunda i jämförelse med till exempel Sverige. “Nånting annat”, för att citera en berömd professor..